Det var väldigt vilket liv det blev på Internet om den förhastade och av allt att döma felaktiga uppgiften att en städerska "stulit" eller "kapat" ett tåg i Saltsjöbaden. Det är klart att jag gärna vill tro att det var min blogg som blev den väckarklockan men det är nog bättre än så: när det blev känt hur det mycket väl kunnat förhålla sig så reagerade massor med folk helt spontant och kände samma som jag. Bara några få av dem har säkert läst min blogg, trots att den i detta nu uppnår 99 000 sidvisningar (och då är ytterligare cirka 15 000 borttappade i statistiken).
Bland dem som reagerat är Ulo Maasing som tidigare var chefredaktör för tidningen Bussbranschen och numera driver bussmagasinet.se på webben. Han är också känd från Radio Stockholm. Det är sällan Ulo är så klart och tydligt avståndstagande och det är nog ännu mer sällan som jag så mycket har funnit anledning att tacka honom för något han skrivit.
I Svenska Järnvägsklubbens debattforum Postvagnen går också debattvågorna höga i blandat den länkade tråden.
Ja, alla har reagerat mot framför allt Arrivas kommunikationschef Tomas Hedenius men själv tar han det lugnt och ber inte om ursäkt eller tar egentligen tillbaka något utan medger bara att han uttryckt sig något oklart. Som skäl för detta uppger han att "han blev väckt mitt i natten". Ja, Tomas, det ingår faktiskt i ditt jobb.
Tomas Hedenius har inte vett att skämmas enligt Dagens media. Men Seko kommer att driva detta hårt och frågan är väl om inte detta blir droppen. Arriva är helt ägt av den tyska statsjärnvägen DB och de är kända för att inte lägga fingrarna emellan. Men det kan ju vara så att DB:s ledning tycker att det är flott gjort av honom att peka ut en anställd - hos en underleverantör dessutom - så att inget fläckar Arriva.
Jag har alltid tyckt illa om flertalet presschefer och inte har det hjälpt att de nu kallas kommunikationschefer. I ett tågföretag blir dessutom titeln rätt löjlig. Kärnverksamheten är förvisso kommunikationer, men inte den typen av kommunikationer. Jag tycker inte bättre om dem efter detta. Hur fungerar egentligen en journalist som i 15-20 år jobbar med att granska företag och myndigheter och sedan övergår till att till varje pris försvara dem. Vart tog idealiteten vägen? Försvann den med det rejält mer innehållsrika lönekuvertet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar