Hos tandläkaren

Det började som en bra dag. Solen var upphängd på himlen. Men min hyresvärd Akelius och deras underentreprenörer hade glömt bort att de borde ut och sanda i den rådande blixthalkan. Förr innan Akelius köpte bostadsområdet och de egna vaktmästaren skötte sådant var de ute och sandade klockan 5 på morgonen. Således blev det att använda käppen när jag skulle ut i dag. Är det torrt väglag så behöver jag den inte längre annars. Så lite bättre har ju knät blivit. Har nu börjat prova med Nutrilenk. Har bara hållit på ett par dagar än men det har i alla fall redan hunnit bli bättre. De där naturmedicinerna kanske inte är så dumma. Men de är dyra.

Den fina dagen förstördes dock av att jag hade tid hos tandläkaren. Egentligen hade jag tid den 3 mars, men den dagen skall jag till Göteborg och diskutera trafikstörningar med anledning av sommarens banarbeten Göteborg-Trollhättan. Fem veckors avstängning av tågtrafiken blir det i sommar, tre veckor mindre än sommaren 2008. Så jag fick ringa återbud och hoppades på en ny tid någon gång i april, men tyvärr: de hade en tid över i dag.

Fast nu är jag glad för att jag har det avklarat. Dessutom var det inga hål eller andra problem. Det var lite tandsten som skulle bort och så lite putsning. Det kostade drygt 800 kronor! Min tidigare tandläkare brukade alltid fråga om jag ville ha bedövning innan han överlämnade räkningen. Kanske en idé att ta upp igen. Annars var det rätt bra. Som vanligt hade jag slarvat med tandhygienen men tandhygienisten berömde mig i alla fall och gav några goda råd om hur jag skall sköta mina tänder. Dem skall jag ta till mig -någon gång. Som att skölja munnen med fluor då och då. Snart har det gått ett halvår och jag får en ny tandläkartid. Och då kommer jag ihåg att jag skulle ha följt alla goda råd. Men jag har i alla fall en mycket bra tandhygienist numera. De jag har haft förut har alltid tjatat på mig och gett tillrättavisningar. Det må vara välförtjänt men det är ju inte precis för att bli tillrättavisad som man betalar över 800 kronor .

I kväll var det nypremiär för "Så ska det låta". Det blev ett trevligt program. Sonja Aldén var en av de tävlande och hon är ju aldrig fel. Snygg och trevlig och sjunger bra. Fast den största överraskningen var nog Brolle. Jag vill minnas honom som en lite smådryg typ som sjöng mediokert. Men i kväll imponerade han med Cornelis Hönan Agda och två Elvis-nummer. Jag åkte för övrigt med Brolles taxi i Luleå i somras. Men det var inte han själv som körde utan en jättetrevlig (och snygg) tjej. På något sätt blir man alltid trevlig bemött däruppe. Så när jag kom till hotellet så stod där en kille, som jag inte alls kände, och sa: "Men hördudu, varför tog du taxi? Jag skickade en man till flygplatsen för att möta dig." Det var ju gott och väl, men det hade ju varit bättre om han berättat det för mig också. Så jag sa det i lite småirriterad ton. "Jomenvisst hördudu, här uppe möter vi alltid våra gäster om de har sagt att de skall komma."

I denna veckan började bokrean. Jag hade bestämt mig för att inte köpa några böcker i år. Anledningen är att jag har fullt i bokhyllorna och snart på alla lediga golvutrymmen bredvid dem också. Så hela tisdagen avstod jag, men i onsdags blev frestelsen för stark. Det blev dock bara tre böcker: en om världens största fiaskon, en biografi om Adolf Hitler och så "Svenska skrivregler". Så om ni märker att bloggen nu blir ännu mer litterär så vet ni varför. Undrar om man kan få Nobelpriset i litteratur för sin blogg? Sedan kunde jag inte låta bli att köpa en reabok till på Coop Forum i går: "Tidernas sämsta bilar". Vilken är sämsta bilen: den engelska Reliant Robin med bara tre hjul? Trabant? Fiat Polski? Nej, enligt boken är det Volkswagen-bubblan. Jag vet inte om jag håller med riktigt där. Men motiveringarna är kul. T. ex: "Den har ett så patetiskt värmesystem att det under en kall dag är effektivare att sätta eld på sitt eget hår." Ja, jag minns familjens första bubbla. Där värmen av allt att döma togs direkt från avgassystemet så att man kunde bli koloxidförgiftad om man satte på värmen.

Den nämnda Reliant Robin (plats 8) avfärdas med "en oälskad hög skit". Om Hyundai Pony (plats nr 25) skrivs "Ärligt talat var det ett rejält stolpskott till bil vars enda förtjänst var att den var billig. Förutom förmågan att rosta, vilket åtminstone gav ägaren en möjlighet att få den snabbt skrotad." Och om Renault 9 (plats 29): "Den var så urbota trist att köra att man efteråt inte mndes bilen alls. Risken var stor, om man inte parkerade bilen rakt utanför sin port, att man nästa morgon istället tog bussen till arbetet medan man undrade över varför jobbresan kändes så ovanligt angenäm just idag."

Det var roligt att läsa den här boken. Men säkert inte så roligt som Richard Porter hade när han skrev den eller Johan Tell när han översätte den. Råkar ni se boken på rean så köp den. För den som är det minsta intresserad av bilar och/eller stilistik är det väl använda 59 kronor.

Det skall visst bli soligt i morgon och även på söndag. Då tänker jag åka till Öxnered för att fotografera en schweizisk motorvagn som dras av ett norskt lok. Ingen vanlig syn precis.

En stor dag för Sverige - eller?

I dag har inget varit sig likt. Det har varit extrasändningar från Rapport hela dagen. Radions tablåer har lagts om. Vad har hänt? Har Norge förklarat Sverige krig? Har man hittat 50 miljarder i ett kassaskåp hos Saab, som tryggar tillverkningen av förlustbilar åtminstone till år 2025? Har man äntligen kommit på den slutliga lösningen på finanskrisen? Eller på klimatproblemen? Nejdå, inte alls. Något mycket större! Kronprinsessan Victoria har nämligen eklaterat sin förlovning med Daniel Westling. Något som vi har väntat på i sju år nu. Så det är klart att när det äntligen hände så blev det en jättegrej i media.

Redan i morse hade Expressen nyheten på sin webb-sida. Man kan ju undra hur de vågade utan bekräftelse från hovet. Visst hade Reinfeldt setts smyga ute på Drottningholm i söndags. Visst hade kungen kallat till konselj klockan ett i dag och meddelat att även Kronprinsessan skulle närvara. Men tänkt om kungen nu skulle säga att han kommit fram till beslutet att Kronprinsessan inte fick gifta sig med någon ofrälse gymägare från Ockelbo och att deras förhållande därmed var slut. Då hade det blivit historiens största mediala magplask. Nu blev det i stället historiens största sensation, åtminstone om man skall tro historieprofessorn Dick Harrison som i vanlig ordning blev helt lyrisk över att det var första gången i Sveriges historia som en kvinnlig blivande regent förklarat att hon skulle gifta sig med en man ur folket. Tja, hur många blivande kvinnliga regenter har vi haft?

I TV4 var också Henrik S Järrel, riksdagsmannen och tidigare TV-mannen (och son till skådespelaren Stig J) med på av för mig oklara grunder och förklarade sin djupa tillfredsställelse över förlovningen. Det borde han inte varit. Det finns folk som går genom rutan. Det finns de som inte gör det. Och det finns Henrik S Järrel. Vid sidan om Annette Kullenberg är han en katastrof i TV. Man blir förbannad bara man ser och hör honom i rutan. Och då har jag ändå lärt känna honom som en mycket sympatisk man på den tiden han satt med i trafikutskottet. Vi hade många telefondiskussioner på den tiden och jag blev mycket imponerad över hans kunskaper och hans intellekt. Om han blev lika imponerad av motsvarande hos mig låter jag vara osagt.

Jag var lite elak mot Försäkringskassan i min blogg häromdagen. I dag tog de tog hem en poäng. Jag blev uppringd av en handläggare på Försäkringskassan med anledning av min ansökan av min folkpension:
- Du har sökt folkpension från 1 april, men du är väl medveten om att du blir utan pension en månad då.
Jag förklarade att jag visste om detta och har tillräckligt mycket sparat för att kunna överleva även den månaden men tackade naturligtvis för omtanken.
- Ja, jag tänkte bara att jag skulle ringa för det är många som missar det. Men då är ju allt bra.
Jag blev rörd över omtanken i alla fall.

47 före i telefonkön

Den 1 april skall jag få folkpension. Jag sökte om detta i god tid i höstas men har sedan inte hört något från Försäkringskassan. Hade jag blivit beviljad folkpension? Eller hade mina ansökningshandlingar kommit bort på vägen? Jag ringde därför Försäkringskassan för att fråga. Det var 47 före mig i kön enligt telefonsvararen. Men samtidigt att det var 31 handläggare som slet för fullt och att väntetiden beräknades till nio minuter. Nåväl, det var ju uthärdligt i alla fall.

Eftersom det var ett 0771-nummer betalade jag endast för ett lokalsamtal. Varför håller man på att påpeka detta? Det var ju rätt länge sedan som lokaltaxan avskaffades för telefonsamtal och man ringer ju jämt för samma taxa oavsett vart i landet man ringer numera. Däremot blir det lite dyrare med 0771-nummer om man har något specialabonnemang. Man lär t ex alltid få betala öppningsavgift. Men OK, mindre än en krona för att få ett besked som enligt det orange kuvertet är värt över 1,3 miljoner får ju betraktas som en god investering.

Jodå, handläggaren berättade för mig att besked om pension sänds ut först månaden före. Så nästa månad får jag veta om jag blivit beviljad folkpension. Om jag inte har det har jag tydligen ett par veckor på mig att fixa ett jobb. Eller att förbereda mig på att svälta ihjäl. Fast de riskerna är kanske inte särskilt överhängande. Och lite motsträvigt men handläggaren gjorde det i alla fall: kollade upp så att mina handlingar hade kommit fram. Det hade de.

För min del spelar ju folkpension inte så stor roll för det dagliga livet. Jag har sedan 2004 åtnjutit avtalspension och jobbat lite extra när andan fallit på. Så räknar jag med att kunna göra även i fortsättningen. Skillnaden är väl att jag får lite mindre pengar för den arbetsfria delen av inkomsten. Hur mycket jag får i pension är nämligen inte klart ännu. Det orange kuvertet innehöll ingen uppgift om det eftersom "jag antagligen redan sökt om folkpension". Jovisst, det är ju logiskt. Men man kanske ändå hade velat veta.

Jag har pensionssparat i Livia sedan minst 30 år. Det har väl inte varit några större belopp att betala in men när jag tecknade försäkringen fick jag intrycket att jag därmed också tecknat en tryggad ålderdom. Nu vet jag vad det motsvarar i pengar: 1 119 kronor i månaden. Skattepliktigt förstås. Och jag får dessa pengar i fem år. Funderar just nu på hur jag skall trygga min ålderdom i praktiken. Det blir så där 800 kronor över i skatt. Det räcker till två flaskor Laphroaig i månaden om jag köper den 10-åriga. Eller en om jag köper den 11-åriga. Det är konstigt det där med whisky. Om jag köper mjölk brukar jag få den billigare om den är gammal.

I morgon skall jag åka och titta på en gungstol i alla fall. Jag måste ha en sådan för att orka läsa genom det senaste numret av Trafikforum. Varför måste en branschtidning vara så trist. Är det för att ingen förväntas läsa den i alla fall? Men om nu mer än halva upplagan går ut som friexemplar skall väl inte vi som betalar 615 kronor om året lida för det. För den summan får jag närmare 10 deckare på bokrean som börjar i morgon (ja, i natt för att vara exakt). Har just stiftat bekantskap med en utmärkt norsk deckarförfattare för övrigt: Jo Nesbø.

Trevligt att Molly Sandén gick vidare till Globen i lördags. Man har sagt att Molly är vår nya Carola. Det är en förolämpning mot Molly. Hon är mycket bättre. Men Petra Mede! Var det nödvändigt att använda samma mens-skämt till Molly som du använde till Amy Diamond? Men medan Amy såg enbart chockad ut gav i alla fall Molly svar på tal. Som Lasse Kronér sa: "Man skall inte prata om kvinnors ålder. Inte om mäns heller." (Ja, det blir roligt när man säger det.)

Bilen hemma igen - och SJ är ute ur leken

I dag ringde Klas på Mats Klassons Bil i Ulricehamn och sa att min bil var färdig efter plåtskadorna. Så det var bara att sätta sig i den Toyota Auris jag har hyrt och åka dit och hämta den. Lite tråkigt kanske för jag hade tänkt jag skulle ut och köra lite med Aurisen nu i helgen. Och känna på dess sportiga egenskaper lite mer. Men å andra sidan är det skönt att ha sin egen bil igen. Gamla gubbar skall förstås ha en gubbil, inte en sportig bil. Det var helt otroligt vilket jobb de hade gjort med bilen. Den var som ny - till och med nytvättad. Tusan vet om de inte hade vaxat den också. Så om någon såg en nytvättad bil på riksväg 40 mellan Ulricehamn och Borås i dag så var det min. Det var nog den enda. Med det väglag vi har nu och med allt salt på vägarna så blir bilarna smutsiga på en halvtimme. IQ-en jag provkörde i går körde jag i 25 minuter, varav 10 på ren vinterväg och 15 på saltade vägar. Det räckte för att den skulle bli smutsig.

Andra goda nyheter är att knät känns bättre. Går nu hyftsat utan käpp och var ute med hundarna i 75 minuter i dag utan större problem. Måtte det vara på riktigt den här gången...

I dag är sista dagen för att lämna in bud på tågtrafik i Västra Götalands län (Västtrafik) från mitten av december 2010. Det är oklart hur många anbud som har kommit in eftersom det är hemligstämpligt. Tyska statsjärnvägen, DB, har dock glappat och sagt att de inte lämnat in något anbud. Veolia Transport har berättat att de inte har lämnat in något anbud. Likaså har SJ AB gjort. Det senare är mycket förvånande. Det är SJ som har trafiken i dag och genom att inte lämna in något anbud så kommer de alltså att få göra sig av med mycket av den personal de har i dag. Nu är det ju i och för sig inte säkert att de skulle fått trafiken i alla fall men det känns lite fegt att inte ens våga vara med. I synnerhet som SJ faktiskt har varit med och räknat på anbudet och säkert nu slängt miljontals kronor direkt i sjön.

Frågan är vad SJ är ute efter. Fast vi behövde inte vänta så länge på det svaret. De skall köra egen trafik i konkurrens med Västtrafik. Så resonerar monopolets förkämpe nummer ett. Om något tågbolag vill köra trafik i konkurrens med SJ blir det nej direkt. Om inte direkt från SJ så från departementet. Man kan ju undra vem som dikterar vad departementet skall svara. Men om SJ vill köra i konkurrens med någon annan så är det tydligen helt OK. Fast jag tror SJ biter sig i tågslutet där. Från december 2010 tappar SJ sitt monopol och det kan bli flera tågbolag som tar upp konkurrensen med SJ. Det är förstås gott och väl, men det är också tryggt att ha lite upphandlad trafk att falla tillbaka på.

I kväll ser jag finalen av "På spåret". Visserligen kommer Johan Wester och Lisa Syrén att vinna men det blir spännande ändå. Det är också sista gången som Ingvar Oldsberg är programledare för det programmet. Det är inte en dag för tidigt att han slutar. Jag har blivit rätt trött på honom. Bara Björn Hellberg blir kvar så tror jag att programmet växer med en ny programledare. Om det nu inte blir Adam Alsing eller Ernst Kirchsteiger som tar över. Eller Gry Forssell. Men Kristian Luuk är väl ett bra namn. För Peter Settman kan ju inte leda alla program. Ingvar Oldsberg skall i stället ta upp Lasse Holmqvists gamla Här är ditt liv. Det passar Ingvar. Han är nog den enda som kan fylla upp Lasses stöddiga och dumdryga roll som programledare för det programmet. Ingvar har bara ett fel gentemot Lasse. Han har humor.

Men det var ju just den stöddige programledaren som gjorde programmet sevärt. Gästen skall verkligen känna sig utsatt så att det blir bra TV. Bra förnedrings-TV alltså. Ni minns väl ännu den där tönten till producent som lät Lill-Babs alla x-män (det var faktiskt bara tolv) vara med i avslutningen på hennes program. Något som Lill-Babs i sina memoarer skrev om med orden "Min första tanke var: vem vill mig så här ont?". Men Lill-Babs som det proffs hon är vände allt till det bästa och fick äntligen tillfälle att presentera vem som var Monicas pappa. Något som hon försökt få pressen intresserad för i 30 år. Men när det inte var Simon Brehm så var det inte intressant för tidningarna. En helt okänd men supertrevlig kille från Järvsö var ju inget kul.

IQ - för oss som har hög sådan

Jag har tidigare kritiserat sjukvården i Västra Götaland för att det har tagit så lång tid att få besked om vad som fattas mitt onda knä. Men plötsligt hände det. När jag låg på britsen hos sjukgymnasten i dag med nålar i knät ringde mobiltelefonen. Det var doktor Amin (ja, det låter hemskt men hon är faktiskt en mycket sympatisk läkare) som efter bara tio dagar hade tittat på röntgenbilderna. Tyvärr var det inget direkt revolutionerande hon kom med. Problemen beror på förslitning. Hon kommer att skriva remiss till ortopeden, men trodde inte att de skulle "behöva ta fram kniven" (undrar om hon inte är släkt med Idi Amin ändå) utan att det skulle gå att bota med träning och medicinering. Inte för att jag förstår hur en försliten knäled kan återställas med hjälp av detta, men det kanske är något sådant som man brukar få i stället för reservhjul på bilarna i dag. Det vill säga ett slags kit som man sprutar in och så blir allt bra igen. Åtminstone temporärt.

Det där sista låter som om jag skriver om mer pengar till Saab. Regeringen vägrar att bidra med de fem miljarder som behövs för att rädda kvar biltillverkningen hos Saab. I något år eller så alltså. Jag tycker regeringen gör rätt. Det finns ingen anledning att göra samma misstag som vid varvskrisen en gång till. Varven lade ned, många fler än vad som kommer att drabbas vid Saab och deras underleverantörer blev arbetslösa. Men Sverige gick inte under för det. Inte ens svensk industri. I Borås drabbades vi på 1960- och 1970-talet hårt av teko-krisen. Nästan alla i Borås jobbade inom denna bransch tidigare. Nästan alla i branschen blev av med sina jobb. Men Borås gick inte under för det. Staden är lika stor i dag som den var då.

Det är bara att inse att vi i Sverige är duktiga på mycket, men kanske inte att tillverka bilar med lönsamhet. Fortfarande gör Saab (och Volvo) stora bilar när kunderna efterfrågar små bilar. Något som Toyota har tagit fasta på:

Bilen på bilden heter Toyota IQ. Toyota i Borås har flyttat till nya lokaler, som ligger i huset bredvid sjukgymnasten. I några dagar nu har de öppet hus så jag gick in och tittade på bilarna. Satte mig i en IQ och genast kom en trevlig försäljare fram (bilbranschen har tydligen fått en helt annan attityd till kunderna sedan jag köpte min första bil, då jag närmast blev betraktad som något slags paria som besvärade) och frågade om jag ville provköra den.

Om jag ville! Självklart och efter lite formalia så följde försäljaren med mig ut till en splitterny IQ. Jag fick några instruktioner om vad som skiljer denna från andra bilar. Till exempel att man inte skall stoppa in nyckeln i något hål utan det räcker med att ha den i fickan så fixar en trådlös sändare att jag kan starta bilen med en knapp. Sedan var resten i princip självinstruerande. Lite problem med växellådan, där 3-an och 5-an låg alltför nära varann. Men det är ju en vanesak och IQ-n hackade visserligen men förorsakade inte gubbstopp när jag körde på femman i 30 km/tim. Det märkliga med IQ är att den är knappt 3 meter lång men det är i allt väsentligt som att köra en stor bil. Den ligger stadigt på vägen tack vare konstruktionen med ett hjul i varje hörn.

Jag blev alltså en av de första i Sverige som fick köra IQ. Jag svängde ut på gamla riksväg 40, som i dag ligger tämligen öde. Där var det inte sandat, så jag fick fördelen att provköra på vad som bäst kan betecknas som isbana. En kraftig inbromsning och inga överraskningar. Bilen krängde till en aning men höll sig snällt kvar på vägen utan tendens till sladd. Svängradien skulle vara knappt 8 meter och jag provade genom att vända på vägen, som torde vara 9 meter bred. Det gick alldeles utmärkt med bara rattrörelser. Jag behövde inte backa för att komma runt. Det var så roligt att jag gjorde om det flera gånger. Nu var det nog ingen som såg mig men annars måste de väl ha undrat.

Så blev det då motorväg och visst: motorn på 68 hästkrafter var lite ovillig i uppförsbackarna. Men det kommer en ny version med motor på 100 hästar enligt säljaren. På slät mark var det inga problem att få upp bilen i 120 knyck (jaja, enligt mätaren så det kanske bara var lagliga 110) och den gick oerhört stadigt trots den relativt höga farten. Passade sedan på att köra lite i stadsmiljö och det var det roligaste av allt. Bara att vrida på ratten och svänga. Bilen var så liten att man knappt behövde bromsa ens i gathörnen. Lägger man nu till detta en bränsleförbrukning på 4,3 liter per 100 km i blandad körning så står det klart att här har Toyota tagit fram något nytt och bra.

Nu är min Toyota Corolla Verso bara två år gammal så jag behåller väl den ett tag till. Den är för övrigt på verkstad för att fixa plåtskador denna veckan så jag har fått låna en Toyota Auris i stället. Mycket pigg och trevlig bil, men det är klart om man vill glida fram är Corollan att föredra. Men vad skall jag, som nästan alltid är ensam i bilen, ha en bil med sju sittplatser för? IQ har trots sitt format plats för tre vuxna passagerare. Dessutom kan man få in ett barn eller annan småvuxen person. Fast då får man begränsa bagaget till en tandborste per man. En av minsta sorten. Tusan vet om det inte blir en IQ nästa gång. Fast priset, 142 000 kronor, avskräcker. Och den med stora motorn - 1,33 liter - blir väl ännu dyrare. Trots allt är det ju en liten bil. Även om den känns som stor.

En glädjedag - och kanske olycksdag för SJ

Det är visserligen 45 minuter kvar av fredagen den 13:e när jag skriver detta, men det verkar ju som om jorden ändå inte skulle gå under. Så där rök min chans att bli miljonär. Attans också när det var så nära.

Men måhända tycker SJ att detta har varit en olycksdag. Inte så att man haft stora problem med tågförseningar. Det har varit en ovanligt bra dag där till och med flertalet X2000-tåg varit i rätt tid. Men i dag beslutade riksdagen att SJ:s monopol att köra på lönsamma linjer skall tas bort från den 1 januari 2010. I och för sig kan man diskutera det smarta i att slopa monopolet vid nyår och inte från 13 december 2009, då den nya tidtabellen träder i kraft. Nu har de som vill ge sig ut och konkurrera med SJ ett par månader på sig att beställa tidtabellslägen. Om de vill börja köra 1 januari 2010 vill säga. Vilket redan det är ett handikapp. De bästa tåglägena förbehålls dem som kan köra hela tidtabellsperioden. Alltså SJ AB.

Jag har svängt om helt i den här frågan. Under den tid jag var anställd på SJ var jag först bestämd motståndare till en avreglering. Sedan modifierade jag mig något så att jag tyckte att konkurrens på spåren nog vore bra om SJ först fick förutsättningar att visa att de kan drivas med lönsamhet. Jag trodde väl innerst inne att den dagen aldrig skulle komma. Men det har nu visat sig att de klarat dt så det är hög tid att öppna för konkurrens. Sedan ändrade jag uppfattning helt sedan jag började jobba för då privatägda Svenska Tågkompaniet. Numera ägs det av norska statsbanorna, NSB, men det har inte ändrat min uppfattning i sak. Järnvägen skall förstås vara avreglerad. Visst blir det problem med kapaciteten, men sådant är till för att lösas.

Det som förvånar mig är att fackföreningarna är sådana motståndare till avregleringen. För deras medlemmar är ju detta det bästa som hänt. Medan lönerna på SJ traditionellt legat betydligt under lönerna för motsvarande jobb på den privata marknaden så har de nya tågbolagen aktivt bidragit till en höjning av lönenivån. Förr hette det att statens kaka var liten men säker. I dag är det inte säkrare att vara statsanställd än vilket jobb som helst. Därför finns det naturligtvis ingen anledning för staten att inte betala marknadsmässiga löner. Men detta vill tydligen inte fackföreningarna SEKO och ST-Järnväg. Vad mitt eget förbund, TJ, anser vet jag inte.

Nu vädras alltså morgonluft för Tågkompaniet, som gärna vill ge sig ut och konkurrera med SJ. Likaså för Netrail, där några av mina vänner från rederi- och bussbranschen står för ägandet. Och det finns säkert många utländska tågbolag som vill in och konkurrera. Vinnare blir resenärerna, som kan räkna med billigare resor och fler förbindelser. Visst: alla tågbolag kommer inte att klara sig. Men varför räkna ut dem alla redan på förhand? Skulle SJ gå i konkurs nu så ser jag inte att världen rasar samman. Men å andra sidan, SJ har utvecklats till ett offensivt tågbolag. Även om de dras med gamla försyndelser, varför skulle inte de klara sig?

Jag måste polemisera med min gode vän och chef Bjarne. På sin blogg http://www.busstidningen.se/funderingar.html skriver han i dag att han inte tänker ägna kvällen att titta på TV. Var och en gör naturligtvis som han vill, skräp vore det väl annars. Själv ägnade jag två timmar åt TV. I kväll var det nämligen frågesport i två timmar. Först i högt tempo med Rickard Olsson i Vem vet mest. Kul att hänga med och reta sig på tävlande som inte klarar att svara på de enklaste frågorna. Vad man i TV-soffan inte tänker på är att de har tre sekunder på sig att komma på rätt svar. Så kommer Rickard Sjöberg med Postkodmiljonären i ett betydligt lugnare tempo. I dag var det en dam som började hacka på 10 000 kronor, inte visste var ärkebiskopen hör hemma för 20 000 och som sedan bröt vid 30 000 kronor då hennes livlinor var slut.

Så kom då veckans höjdpunkt: På spåret med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Visst kan Oldsberg vara påfrestande, men hans samspel med Björn Hellberg är helt outstanding. Och Björns kommentarer likaså. På Ingvars fråga när han lagade mat senast blev svaret 1953.
- Vad lagade du då?
- Jag stekte ett ägg.
Resmålen i kväll var Mariehamn, Norrköping och Johannesburg. Mariehamn tog jag på åtta poäng, Norrköping på sex men det berodde på att jag såg att resan startade i Nässjö och man brukar inte åka så långt. Johannesburg tog jag inte förrän paret Hans Rosenfelt och Jessika Gradin svarat det. Lite irriterande eftersom man startade i Pretoria och åkte just samma väg som jag själv åkte hösten 2007. Rosenfelt-Gredin vann över Filip och Fredrik, vilket jag tyckte var bra. Det är klart att man håller på en boråsare, men Filip och Fredrik är faktiskt också rätt påfrestande. Nu blir det final för kvällens vinnare nästa fredag, då de möter Johan Wester och Lisa Syrén. Utgången får nog anges vara given. Det blir Wester som tar hem segern i år - igen. Även om denna gången med en ny partner. (Ni som inte såg programmet i kväll utan tänkte se reprisen i morgon: ni skulle ha blundat medan ni läste det. Men kom ihåg att jag varnade. Lite för sent förvisso men jag varnade.)

Så där en vanlig torsdagskväll

Eftersom min rörelseförmåga är tämligen nedsatt och mina tjänster tämligen dåligt efterfrågade för tillfället har det inte blivit så mycket att skriva om. I dag har jag gjort en sammanställning av kommande banarbeten under år 2009 på sträckan Göteborg-Trollhättan. Det blir avstängt fem veckor under sommaren och en vecka i november. Dessutom en 48-timmarsavstäningen och en 70-timmars. Så mycket bussåka i stället för tågåka blir det. Men hur upphetsande är det att skriva om sådant.

SJ drabbas värre. Det finns ett par tunnlar mellan Norrköping och Katrineholm som håller på att rasa samman. Åtminstone om man skall tro Banverket. I höstas var de således avstängda i tre veckor för reparationsarbeten. Då hann SJ nätt och jämnt med förberedelsearbetet. Nu blir det ny avstäningning i mars, också på tre veckor. Den här gången har man inte alls hunnit med förberedelserna. Forftarande säljs biljetter med nuvarande tider, fast tågen kommer att gå drygt 10 minuter tidigare från Stockholm. Själv kan jag bara sitta som den gamle pensionerade trafikplaneraren på sin bänk: "Där går det en ersättningsbuss men det ger jag fan i. Där går en annan ersättningsbuss men det ger jag också fan i."

I tisdags var jag i alla fall ute på ett reportageuppdrag. Det var ingen längre resa utan det var ett besök hos Säfflebussen. Fast den finns inte i Säffle längre utan i Borås. Och den heter inte Säfflebussen längre utan GoByBus. Men jag hade ett trevligt samtal med deras vd, Stefan Carlén. Om vilken en av hans anställda en gång sa att det finns bara en sak som är dåligt med Stefan. Nämligen att han håller på Elfsborg.

Får se om det blir det svenska uttalet Goby-Buss som blir det förhärskande. Jag minns en presskonferens för drygt 20 år sedan. Det hela var mycket hemligt men man var tvungen att komma i bil. Sedan utsattes bilarna för en procedur som inte ens de som hittar på körmomenten i "Sveriges värsta bilförare" (ni ser väl min gamle vän Ragnar som co-driver där) i TV4 skulle komma på. Det gällde nämligen att köra upp bilen för två plankor in i en stor sporthall. Nu var det inte jag som körde utan en kollega. Och tur var väl det. Nåväl, det som presenterades visade sig vara att bensinbolaget Gulf skulle byta namn. Till Q8. De tidigare Gulf-representanterna, numera Q8-representanterna, var mycket noga med att namnet skulle uttalas Ku-eight (så det lät som Kuwait, fniss!). Det var bara det att det vid frågestunden var omöjligt att få journalisterna att säga Ku-eight utan de sa Ku-åtta. Till sista sa representanterna också Ku-åtta. Och i dag säger väl ingen annat. Fast Gulf har kommit tillbaka. Ett hundratal meter från min bostad finns nämligen en Gulf-mack. Sveriges första för övrigt sedan Gulf blev Q8. Eftersom vi kom från en järnvägstidningen fann vi ingen anledning att skriva något om detta, men jag frågar mig än i dag vad jag skulle skrivit om jag skrivit. En treradig notis om ett namnbyte. Det hade man ju lika väl kunnat skicka ut ett pressmeddelande om. Men byffén smakade bra...

Bussresearrangören Scandorama är i blåsväder. I höstas drabbades de av en akut ekonomisk kris och ett företag från Malta gick in som huvudägare. Men i morse hämtades dess vd och tidigare huvudägare av ekobrottspolisen. Och det han misstänks för är småskaligt bedrägeri i stor skala så att säga. Det är så att när en buss stannar utanför ett näringsställe på sin resa genom Europa är detta inte slumpmässigt utvalt. Utan det är valt med hänsyn till att krögaren där lovar bussbolaget en provision. Inte mycket, en euro per portion eller så, men många bäckar små. Och för Sveriges största bussresearrangör blir det mycket. Nu misstänks vd-n för att ha tagit de här pengarna själv och satt in dem på ett privat bankkonto i Schweiz. Han har själv åkt runt till näringsställena efter avslutad säsong och kasserat in pengarna. Cash is King. Scandorama har 40 000 resenärer om året. Om var och en äter tre luncher så blir det 120 000 euro. Eller drygt 1,2 miljoner kronor per år. Så det är ju inte direkt småpengar även om det är lite småpill som ligger bakom att komma över dem.

Såg första avsnittet i TV:s dramadokumentär om Knutby-morden i kväll. Det måste ha varit en prestation att få ihop något så trist om något så spännande. Vi får väl hoppas det tar sig sedan. Men jag skulle velat veta hur Helge Fossmo tänkte. Nu fick jag bara veta hur sympatisk han verkade och hur församlingen beundrade honom.

I morgon är det fredagen den 13:e. Då kommer jag att bli miljonär. Jag har bara behövt satsa 10 kronor hos Ladbrokes. Sedan krävs det bara att jorden går under i morgon för att jag skall få mina pengar. Den som satsar på att jorden går under fredagen den 13 februari vinner nämligen 130.210 gånger pengarna. Det är dock oklart hur utbetalningen kommer att gå till. Jag har därför mejlat Ladbrokes och bett dem sätta in pengarna på mitt konto redan i kväll. Från i morgon kommer alltså denna blogg att skrivas från annat håll och byta namn till "Staffans tankar från skärselden".

Nu väntar jag besked från min läkare om vad röntgen visade om mitt knä. Får väl försöka ringa i morgon. Så det blir att ställa klockan på åtta, ringa vårdcentralen och knappa in mitt telefonnummer och vänta i nåd på att de ringer upp mig. Samt att de sedan kan be min läkare ringa upp mig. Jag funderar på att skicka brevduvor i stället...

En nation i uppror

I dag är det uppror i Sverige. Ja, inte mot kärnkraftsbeslut, rasistiska poliser eller något sådant. Utan något mycket viktigare för nationen: Schlagerfestivalen. Det är så hemskt att "tittarna" nu hotar med bojkott enligt Aftonbladet. Ja, man blir ju verkligen rädd. Tänk om Sverige än en gång kommer bland de sista i Eurovisionsschlagern. Kommer vi att klara ett nederlag till. Naturligtvis inte, det kommer att bli inbördeskrig. Eller schlagerkrig. Eller tittarkrig. Christer Björkman, den hedervärde boråsaren vars farbror är gift med min kusin, kommer att lynchas. Han kommer i historien att framställas som mannen som sköt nationen i sank.

Nåväl, jag tycker förstås att hysterin är överdriven. När man ögnar genom Aftonblarrets och Excessens hemsidor i dag får man en känsla av att det mesta skrevs innan tävlingen "för så kommer de säkert att tycka". Själv hade jag slagit mig ned framför TV-n. Eftersom jag beslutat mig för en vit vecka så blev det ingen whisky i glaset. Precis under första numret med en okänd artist ringde telefonen. Problem med tåget från Oslo som var nästan en timme försenat. Två resande till Falköping skulle missa sin anslutning i Göteborg. Beställde därför en taxi för dem till Trollhättan - och de kom fram till Falköping en halvtimme tidigare än de skulle ha gjort tack vare en tågförsening! Taxi beställer vi genom Interbus och där var det svårt att komma fram. När det till sist lyckades visade sig problemen bero på att flyget hade ännu större problem. Det behövdes ett 20-tal bussar till Gardermoen. Bosse höll på att leta bussar i Småland när jag kom fram till honom. Att mitt under sportlovssäsongen få tag i 20 bussar med tillhörande (nykter) förare en lördagskväll är inte det lättaste. Men jag är säker på att han lyckades.

Återvände lagom till Shirley Clamp. Förmodligen var ljudet felinställt på min TV för det lät som en raspig 78-varvare på fel hastighet. Inget ont dock om Shirley - hon är ju också från Borås eller till och med Viskafors, precis som jag. Det lät inte bättre om de andra numren heller, tycker jag. När det blev omröstning sparade jag pengar. Det fanns absolut ingen låt att rösta på. Det var mig fullkomligt likgiltigt vem som vann. Så kom då duellen. Det vill säga att låtarna skulle slå ut varann två och två. Det innebar att de båda segertippade Scotts och Alcazar fick slå ut varann. Så där slapp vi i alla fall Scotts. Alltid något. Sedan förde Caroline af Ugglas en ojämn kamp mot Emilia, som givetvis den senare vann. Mycket kul, jag gillar den tjejen. Men tyvärr: i Moskva har hon något inte mer att hämta än vad Scotts skulle ha haft. Nästa år skall visst Sven-Ingvars vara med, hörde jag.

Sedan sjöng Freddie Wadling ett av Towa Carsons paradnummer "Alla har glömt". Jag gillar Freddie Wadling. Hans raspiga röst ger en helt ny dimension åt det han sjunger. Men hur hade man tänkt här? En låt som skall sjungas i högt tempo för att uthärdas skall inte tilldelas Wadling. Även programledaren Petra Mede har fått kritik. Obefogat tycker jag. Jag tycker hennes insats var bra precis som allt annat hon har gjort. Förbaskat snygg är hon också.

Nu är det bara fem veckor kvar, sedan är detta över för den här gången. Och löpsedlarna får ägna sig åt bortsprungna katter eller rasistiska poliser igen i ställer för "Fel låt vann" respektive "Storfavorit på lördag".

En blogg som jag kan rekommendera är Ulo Maasings http://maasing.wordpress.com/ Han skriver intressant om kollektivfrågor. Lite förvånad blir man när man läser avslutningen på hans senaste blogg: För den som är intresserad av buss- eller övrig kollektivtrafik finns för övrigt något annat att också se fram mot fredag den 13:e. Då kommer årets första nummer ut av tidningen Bussbranschen – den svenska bussbranschens fria tidning. Den enda. Det hade inte Ulo skrivit för ett år sedan. Kanske mycket beroende på att han då var chefredaktör för "konkurrenttidningen". Men när fan blir gammal blir han religiös, heter det. Om det nu är så tycker jag att det är bara bra.

Nålar och strålar i knät

Vi har fått vinter i Borås. I morse låg ett tunt men fint snötäcke över naturen. Nu har det förvandlats till slask, åtminstone på gångvägarna. I morse var jag hos sjukgymnasten igen och fick lite nålar inkörda i knät. Sedan böjde han det lite bak och fram utan att det gjorde ont. Märkligt då att det värker när jag går, och ibland också i viloläge. Fast vad det är kanske jag snart får veta. Det blev nämligen röntgen i Ulricehamn i dag. Jag hade formulerat ett skarpt brev till sjukvårdsstyrelsens ordförande ifall de hade ringt återbud i dag igen. Men det gjorde de inte. I stället blev det en uppvisning hur sjukvården fungerar när det är som bäst.

Eftersom sjukgymnasten håller till en bit på vägen mot Ulricehamn så fanns det ingen anledning att åka hem mellan de båda besöken. Det hade i så fall bara blivit att gå upp i lägenheten och ut till bilen igen. Så jag körde till Ulricehamn och tänkte ta en kopp kaffe när jag kom fram. Det var bara det att jag inte var ett dyft kaffesugen då. Så jag satt kvar i bilen och lyssnade lite på Borås Tidnings avgående kulturredaktör Stefan Eklund, som i lokalradion berättade om sin nya bok "52 samtal med en terrier" http://www.bokia.se/52-samtal-med-en-terrier-stefan-eklund-9152632407/bok/9789152632406/ Tidigare har han gett ut "Samtal med Svante" och boken går ut på att han för filosofiska och kulturella samtal med sin hund på promenaderna. På köpet får vi 104 olika beskrivningar på när Svante kissar. Dessutom har såväl husse som Svante och jag samma favoritwhisky - Laphroaig. Så nu vet jag åtminstone en bok till som jag skall köpa. Detta fast jag gick genom utrymmet i mina bokhyllor i går och jämförde det med de böcker som ligger i kassar och som skall in där. Det var då jag bestämde mig för att inte köpa fler böcker...

En trekvart innan jag skulle vara där jag gick upp till Röntgen, blev mottagen direkt av en läkare som såg mycket snäll ut tack vare sitt vita skägg. Jag fick komma in på en gång och var åter hemma i Borås när jag egentligen skulle ha röntgats. Men det gick snabbt att få till några bilder på knät i olika vinklar och får jag del av dem i digital form kommer jag att lägga ut dem i bloggen. Så nu är det bara att vänta på att min läkare får dem och kan vidta åtgärder för att bota det onda. Fast det brådskar nu så det inte hinner självläka...

I går reste jag 30 år tillbaka i tiden

Mellan Borås och Falköping är det cirka åtta mil. Det tar ungefär en timme att köra om man väljer den snabbaste vägen och åker riksväg 40 till Tokabro och sedan tar av mot Timmele. Så långt är det i avstånd. Men i tid är det 30 år. I varje fall om man passar på att besöka Rantens Hotell i Falköping. Och det skall man göra. Den som besöker Falköping utan att titta in där kommer jag i fortsättningen att betrakta som mindre vetande.

Detta med 30 år tillbaka i tiden är alltså enbart positivt. För det som skall vara modernt på Rantens Hotell är det. Således finns t ex trådlöst Internet. Och järnvägsstation har man precis utanför dörren. Där passerar två X2000 i timmen utan att stanna. Vill man åka till eller från Falköping med tåg går det dock moderna Regina-tåg, som stannar.

Jag tänker på lunchen, där det är en anda som från gamla Hushållsskolan Margareta. För 75 kronor får man varmrätt, dryck och kaffe. Samt "salladsbuffén". Jag skriver det inom citationstecken för det är betydligt mer än en vanlig salladsbuffé som innehåller grönsallad, tomat i klyftor, gurka på tvären eller i stavar och majs eller bönor. Detta finns men så finns det också räksallad, rostbiff, köttbullar, kycklingbitar... Och ättiksgurka. Minns ni riktig ättiksgurka? Troligen måste man vara 50+ för att minnas detta obligatoriska tillbehör till söndagens kalvstek. På den tiden kalvstek var billigt och kyckling svindyrt. I dag är det tvärtom. Dessutom finns det småvarmt - och varmrätt får man alltså utöver detta. Inte behöver man tveka om man vill ha kokt eller stekt potatis till denna - man får båda.

På hemsidan http://www.rantenshotell.se kan man läsa att hotellet kom till redan 1865. Det är alltså atmosfär i det gamla huset. Nu är det dock så att Rantens framtida historia är osäker. Ägaren Arne Frisell har fyllt 85 år och även om hans hustru Anita är 18 år yngre så kan ju paret inte driva det så länge till. Köpare finns men Frisell vill ogärna sälja till någon som gör om alltsammans till pizzeria eller hamburgerbar. Det gör han rätt i och må hälsan stå honom bi så att han kan fortsätta jobba till han är minst 115 år!

Jag var alltså i Falköping i går för ett möte, och det blev en trevlig resa i den soliga februarimåndagen. När jag körde hem och hade kommit ut på riksväg 40 stod dock en man mitt i vägen och visade stopptecken till mig. Jag stannade förstås och det var kanske lika bra det för det stod Polis på hans gulgröna väst. Det hade hänt en trafikolycka och jag fick vänta i cirka 10 minuter medan bärgaren höll på att få undan de skadade fordonen. Det visade sig vara en mindre olycka där en bilförare kört på en annan, som skulle svänga till höger, bakifrån. Varför inträffar sådana olyckor? Bilföraren i den bakre bilen körde tydligen en sollcellsstyrd bil, för han skyllde på solen. Jag vet inte hur sådana fungerar, men inte är det väl så att de går fortare i starkt solsken. Jag tror nog snarare att det skall stavas bristande uppmärksamhet. Möjligen i kombination med att det finns vissa bilförare som tror att det är blinkersspakern och inte ratten som avgör när de skall svänga eftersom de inte våger slå på blinkern förrän precis i korsningen. Den skall naturligtvis slås på innan man börjar bromsa inför svängen. Därmed inte sagt att bilföraren just i det här fallet gjorde så.

I dag hände det! Det var lång kö till kassan i Coop Forum och det öppnades en kassa till precis som jag kom. Det var bara det att en gammal tant fult trängde sig före där jag stapplade fram med mitt onda knä. Det kanske inte gjorde så mycket, men det var en av den där typen som tror att man skall stå kvar på den plats där man plockat upp sina varor på bandet tills man har betalat. Hon hindrar alltså mig från att plocka upp mina varor och såväl hon som kassörskan får sträcka sig fram med pengar och växel.

Själv betalar jag med mitt KF-kort. Det är alltid samma äventyr. Jag vänder alltid kort bak och fram, sedan blir jag nervös och drar det för fort. Sedan skall jag trycka på OK och slå in min kod och så trycka på OK två gånger till. Tidigare lämnade man bara kortet till kassörskan som snabbt och rutinerad drog det i en läsare vänt åt rätt håll, men det gick tydligen för snabbt.

Sedan blev det en trevlig körning hem. Fast han som trodde att han genom att gasa på skulle hinna före mig i rondellen vid Söderbro fast jag redan var inne i rondellen tog jag en ljuvlig hämnd på genom att slå nytt rekord i att köra sakta i en rondell. Lyckligtvis såg jag också en fotgängare på långt håll som antagligen skulle korsa gatan. Så jag stannade vid övergångsstället och gör man detta på den här platsen så blir man en rejäl propp i rondellen. Övergångsstället skulle mycket väl kunna flyttas fem meter för att undvika detta, men den här gången kändes det bra att någon trafikplanerare inte tänkt till.

Nu är det två dagar kvar till knät skall röntgas i Ulricehamn. Om de inte ringer återbud igen. Men en gammal kollega är ordförande i Sjukvårdsstyrelsen i Västra Götaland så jag vet vart jag i så fall skall vända mig.